Tessa

När jag som vanligt satt på tåget i morse till jobbet, så började jag fundera lite.

Och jag insåg då att när jag är på jobbet så är jag väldigt avslappnat, och jag vet varför; jag kan ju inte göra något. När man är på jobbet så vet man ju att man ska vara där i 6- 8 timmar. Då är det bara att sitta där. Har man tur så är det en lugn dag, och man kan sitta och läsa nättidningar, surfa runt eller blogga ;)

Hemma däremot känner jag mig nästan dagligen irreterad och stressad.
Man är trött efter en arbetsdag (som även om den är lugn är rätt jobbig). Maten ska lagas, man ska höra sig för om vad mannen har gjort, krama på sonen- gärna leka lite med tågbanan, bilarna eller något annat för kvällen.
Ofta har man planerat att sortera lite kort på datorn eller kolla någon annan internetgrej (vilket man aldrig gör!).
Ett eller annat telefonsamtal känner man sig också pressad till att slå. Dammsugaren står i hörnet och känner sig bortglömd. Hela tiden tänker man på hur skönt det skulle vara att ta sig en dusch eller slänga sig på soffan..
Istället torkar man av bordet och matresterna runt barnstolen.
Jag har hemskt nog insett att jag inte vill vara hemma längre- Det finns för mycket att göra, och hela tiden samlas det mera på "hög". Vad gör man när man känner så?

Igår hämtade jag E på dagis.
Personalen sa att det hade gått bra, men någonstans får jag en känsla av att allt inte är som det ska..
Även om han lekte och sken som en sol när han såg mig.
Igår kväll ville han inte somna i sin egen säng. Så fort jag la ner honom i sängen skrek han hysteriskt.
Till slut fick pappa ta över, och efter en stund somnade han.
Men någon gång under natten så hamnade han i våran säng, och i morse vaknade jag av att E höll i mig hårt.
Känner han separationsångest från sin mamma tro?
Tycker i alla fall synd om honom.. Vet inte riktigt vad jag ska göra, mer än att hoppas att det ska bli bättre.

E på dagis