Tessa

Det har gått tre månader.

Då gjorde det så ont i hjärtat att man bara ville försvinna.
Idag känner man att en glädje över sin underbara familj och sina vänner.

Jag har hopp om framtiden och känner ett lugn i själen som jag saknat senaste tiden.
Tiden är en komplex upplevelse, och den gör inte att man glömmer,
men den mjukar upp de vassa kanterna i minnet.

Jag kommer för alltid bära med mig minnet av den dotter som jag förlorade,
men hon var aldrig min att få från början.

Idag var jag på Special Mödrarvården på Karolinska Sjukhuset.

Det var inte alls så jobbigt som jag trodde att det skulle vara att komma dit.
Förmodligen för att jag inte varit där förrut?
Fick vänta ca 5 minuter på läkaren, och det var långa minuter.
Hade svårt att bara sitta och vänta, så fick gå lite i korridorren.
Började tänka på att jag helst inte skulle behövt vara där.

All personal var så trevliga och omtänksamma.
Vilket gjorde allt så mycket lättare.

Obduktionen har inte visat några missbildningar eller andra fel.
Hade graviditeten fått fortsätta, så hade vi fått en alldeles frisk lite tjej.
Kändes tufft att höra det, men man måste påminna sig om det inte fanns något man kunde gjort för att förhindra att vi förlorade henne.

Det man däremot fann, var ett sår på moderkakan 5x5x2.
Vad som hände kan man med 100% inte veta, men troligast är att blodkärlen som förbinder moderkakan med livmoderväggen inte var tillräckliga, och att moderkakan lossnade.
Vilket gjorde att hon inte fick någon näring i sig.

Risken att samma sak händer vid nästa graviditet är ju större nu när det hänt en gång innan,
men alla graviditeter är olika, så det talar ju för att det kommer att gå bra.
Säkert kommer man att oroa sig, något annat vore konstigt,
men är ändå rätt säker på att allt kommer att sluta lyckligt nästa gång.
Lika säker som jag är på att vi då kommer att få en pojke...

Tog några blodprover innan jag lämnade sjukhuset.
Några rutinkontroller på min blodkoagulering, protein C och S.
Om tre veckor ringer en läkare upp mig angående svaren.
Tror inte att de kommer att ge något, och det lät inte som läkaren heller trodde det,
men känns ju bra att man kollar så att man kan vara säker.

och det händer att jag gråter mig till sömns om nätterna.
Fortfarande.

Får för mig ibland att allt bara varit en dröm-
men så sitter man där med räkningar från sjukhuset och fonus,
och inser att allt är väldigt verkligt.

Vi väntar fortfarande på att sjukhuset ska höra av sig angående obduktionen.
Kanske blir det lite lättare efter kremeringen?

För en månad sedan vid den här tiden gick vi omkring på stan i Uppsala.
Det var varmt och skönt ute, och jag var gravid.

Ikväll har det gått en månad sen vi förlorade vårt barn.
Och samtidigt som det fortfarande gör fruktansvärt ont när jag tänker på det,
så känns det ibland som om allt bara var en dröm.

Livet har gått vidare.
Man jobbar, planerar middagar och lämning/ hämtning på dagis.
Kroppen har återhämtat sig och är redo att börja om.
Så allt är som vanligt igen.

Och allt är allt annat än som vanligt igen.

Det finns en tanke i huvudet som för alltid kommer att finnas där.
Man är så medveten om att livet borde ha sett annorlunda ut.
Det är en sorgsen tanke.

När obduktionen är klar har vi bestämt oss för att lägga vårt barn i en minneslund.
På så sätt vet vi vart hon är.

Jag har beslutat att hon ska få sin vila på skogskyrkogården.
Hennes morfar ligger där, och på så sätt tänkte jag att hon inte kommer att bli ensam.
Och jag vet att han kommer att ta hand om henne.

Har beslutat att ge henne namnet Lise.
Namnet har bara dykt upp i mitt huvud, och har ingen speciell betydelse.
Men jag tror att det kommer att passa henne bra.


(Bilden lånad av familjenbergstrom.com)

Var över till grannarna igår kväll med en liten nalle till deras nyfödda tjej.
Ville berätta om vad som hänt själv.
Eftersom fröknarna på dagis vet vad som hänt, vill jag inte riskera att de får höra det av någon annan.
(Inte för att jag tror att fröknarna är ett gäng skvallertanter)
De blev så klart väldigt ledsna för vår skull, men det kändes bra att få berätta själv.
Även om goda nyheter alltid är trevligare att komma med.
Jag tog med mig en ask med syltkakor till dem också.
Det brukar alltid gå hem till ammande mammor ;)

En annan ask tog jag med mig till jobbet idag.
Där går också alltid kakor hem.
Oj, vad svårt det kändes innan man gick in.
Gick omkring länge på stan.. passade på att handla ett par nya skor till sonen..
och det var nära att jag skulle ha åkt hem utan att gå dit.
Men sen tänkte jag att det förmodligen bara skulle kännas jobbigare ju längre jag väntade.
När jag väl kom in så kändes det bra.
Jobbar med så underbara personer. 

Men allt det här har verkligen tagit på krafterna.
Nu känner jag mig bara så trött.
Märks att man, utan att egentligen tänker på det, håller humöret uppe mer när man är ute.

Imorgon ska jag bara vara hemma.
Förutom en sväng till gymmet då.

Det måste ju ha varit något som inte stämde där inne i din lilla, lilla kropp.
Något måste ha blivit fel.
För varför skulle vi annars behöva förlora dig?

Det fanns inget på utsidan som var fel.
Du såg ut precis som man ska.
Fast mycket mindre.

Du hade de mest perfekta små händer.
De där pytte små fingrarna.

Jag är oerhört tacksam över att vi har våran son.
Han påminner oss hela tiden om att livet går vidare och att vi har mycket att glädjas över.
Och han är ju ett bevis på att vi faktiskt kan lyckas.

Tänker på dem som upplever detta under första graviditeten.
Vilken oerhörd rädsla.

Men hur ska man få mod till sig att försöka igen?
Inte för att vi känner någon brådska. Absolut inte.
Vi tänker ta all tid vi behöver för att bearbeta vår sorg.
Men man kan ju inte låta bli att undra.

Imorgon ska vi tillbaka till Uppsala för återbesök på sjukhuset.
Jag hoppas verkligen att alla prover som togs ska ge något slags svar.
Sköterskan har redan förvarnat oss om att de kanske inte kan ge oss några svar på varför.
Men jag hoppas ändå.

Och Tack alla för ert stöd och omtanke!
Det betyder mycket för oss.