Tessa

Nu har jag läst ut Schulmans bok.



Kanske var det för att jag inte hade några förväntningar på den som jag gillar den?
Den är skrivet på ett enkelt, men vackert språk.
Under hela läsningen skickas jag tillbaka till min egen barndom;
Alex växte upp med en blå 745- min morfar hade en blå 740 kombi-
och jag minns exakt hur det var att åka i den, hur det kändes att sitta på de gul/orange sätena och hur den luktade.
Han berättar om sommarminnen från Värmland, med traditionella bastubad och kräftskivor.
Hur han fick gå upp tidigt för att följa med pappa att dra upp näten med fisk. Upplevelsen när fiskarna skulle rensas vid strandkanten och senare hålla honom sällskap när näten skulle lagas.

I min barndom var det ett rödmålat hus på Åland- där vi bastade, avslutade sommaren med kräftor-
men framför allt hur jag fick följa med morfar när han skulle ta upp näten.
Och när alex beskriver rensningen av dagens fångst, så kommer jag på mig själv med att tänka; "Ja, precis så var det- och kommer du ihåg den där stora måsen som alltid försökte tränga sig först?" För att komma på mig själv med att vi faktiskt befunnit oss på helt olika delar av världen..

Så miljön är mig allt för välbekant, även om personerna i Alexs historia är helt andra.
Jag tycker om att få ta del av en bit av denna mans barndom- hans minnen och reflektioner.
Att få en liten tjuvtitt i hans relation till hans familj. Framför allt hans äldre pappa.
Och även här kan jag relatera till situationen- min mamma var 19 år när jag föddes- min pappa  var närmare 40!
Det är lätt att känna empati och sympati med den här berättelsen, och det är lite sorgset när man kommer mot slutet av boken, och inser att det bara finns ett enda slut, och att det snart kommer artt vara över.

Jag tycker absolut att man ska ta sig tid till att läsa denna varma och öppna berättelse!