RIP
Klockan 04:45 i morse så gick min morfar bort.
Han har varit dålig länge efter ett flertal blödningar, så det känns bra att han äntligen får ro.
Ändå är man aldrig beredd på att människor dör.
Mamma och yngsta systern satt hos honom igår, och mellersta systern kom hem inatt för att hon skulle ta sitt farväl nu på morgonen. Nu blev det lite annorlunda mot vad hon hade tänkt sig.
Själv tog jag mitt avsked för många år sedan, men sorgen känns så verklig nu.
Min morfar var en stor man. Fysiskt alltså.
Han var över två meter lång, och vägde runt 120 kg- Så det var en man som syndes!
Många barn blev rädda när de såg honom, Men han var snäll som en teddybjörn.
I alla fall mot oss barnbarn.
Han var väl kanske inte alltid världens bästa pappa.
Jag var 4 år första gången som jag reste till Gran Canaria med mormor och morfar över jul.
Sista gången var 12 år, då var det bara jag och morfar.
Morfar hade sina stammisställen som han besökte år efter år,
och han åkte gärna ut och fiskade småhaj.
De åren mormor åkte med, innan hon fick svårt att gå, så hände det ofta att morfar drack en whisky för mkt,
men de åren vi åkte själva skötte han sig alltid ansvarsfullt-
även om jag nog hade mer självständighet än en jämngammal unge.
Morfar arbetade som bagare.
Han hade alltid stora gula hinkar hemma med socker, mjöl och bakchoklad..
Bakchokladen såg precis ut som hundgodis, och var inte den bästa chokladen,
men för en godissugen unge dög de utmärkt!
Varje år när jag var liten gjorde han den godaste pannkakstårtan till min födelsedag!
Morfar hade en mage som en kudde, och han var stor och stark.
Det bästa som en liten (då tanig) tjej visste var att hålla morfars stora händer och sedan slå en kullerbytta på hans mage. Det gjorde jag så länge som han orkade...
För länge sedan jobbade han på SJ,
och på toaletten hade han toalettrullar som var märkta med SJ.
Jag undrade alltid varför han hade märkt toarullarna med sitt namn-
så här i efterhand måste man ju fundera på hur många rullar han egentligen hade tagit från jobbet-
det måste ha varit säckvis?? För så länge som jag minns, så var han bagare.
Morfar var jätteduktig på matte. Det var honom man frågade när man fick problem med matteläxan.
Det var också han som ansåg att alla barn ska ha husdjur.
Mitt första djur var en kyckling.
Den var jättesöt och fick heta Malin.
Malin växte upp och blev en tupp- så han fick heta Kalle- Malin.
Kan inte minnas att Kalle- Malin överlevde mer än en sommar, men jag kan ha fel.
Mot mammas och B:s vilja så köpte morfar en liten hund till mig.
Hunden fick namnet Buster, och han var en ettrig liten Y-terrier.
Då ingen i familjen orkade borsta tovor i pälsen, så hade han alltid kortklippt päls.
Buster rymde jämt!
En dag blev han påkörd, men han sprang lika fort på tre ben, som fyra.
Morfar räddade livet på mig en gång.
Vi var på Solvalla och hälsade på vänner till honom i stallet.
Bredvid stallet går det ett dike med vatten, och på andra sidan bodde det en hund.
Jag tyckte det var en bra idé att kasta pinne med hunden.
Och det gick bra, tills pinnen hamnade i vattnet.
Hunden ville inte hämta pinnen där, så jag skulle hämta den.
Sen minns jag inget mer- inte förrän jag vaknade upp i bakluckan på Morfars kombi.
Mormor är född på Åland, och varje sommar så bodde vi i deras stuga vid vattnet.
Det var dagar fyllda av simskola, fisketurer och smultronplockning.
Men jag minns att jag fick följa med mormor och morfar dit en gång på vintern.
Jag var nog runt 6 år..
Snön var meterdjup och landstället såg så annorlunda ut i det vita täcket.
Morfar plogade en bana ute på sjön så att jag kunde åka skridskor-
vilket var spännande. Sen fick man sitta framför brasan och dricka varm choklad.
Sådana dagar hoppas jag att mina barn någongång kommer att få uppleva.
När morfar fick i sig för mycket sprit, så var han inte alltid en sådan trevlig människa,
men det är inte sådant som idag känns viktigt-
För till 95% så är mina minnen av honom ändå förknippade med mycket kärlek och roliga händelser;
En storvuxen man, med enorma händer. Som åt rå lök som äpplen.
Som rensade fisk och lagade nät. Som var en duktig snickare och odlare.
Och det är så som jag kommer att minnas honom.
Jag älskar dig morfar, och jag hoppas att du nu får vila i frid.
Han har varit dålig länge efter ett flertal blödningar, så det känns bra att han äntligen får ro.
Ändå är man aldrig beredd på att människor dör.
Mamma och yngsta systern satt hos honom igår, och mellersta systern kom hem inatt för att hon skulle ta sitt farväl nu på morgonen. Nu blev det lite annorlunda mot vad hon hade tänkt sig.
Själv tog jag mitt avsked för många år sedan, men sorgen känns så verklig nu.
Min morfar var en stor man. Fysiskt alltså.
Han var över två meter lång, och vägde runt 120 kg- Så det var en man som syndes!
Många barn blev rädda när de såg honom, Men han var snäll som en teddybjörn.
I alla fall mot oss barnbarn.
Han var väl kanske inte alltid världens bästa pappa.
Jag var 4 år första gången som jag reste till Gran Canaria med mormor och morfar över jul.
Sista gången var 12 år, då var det bara jag och morfar.
Morfar hade sina stammisställen som han besökte år efter år,
och han åkte gärna ut och fiskade småhaj.
De åren mormor åkte med, innan hon fick svårt att gå, så hände det ofta att morfar drack en whisky för mkt,
men de åren vi åkte själva skötte han sig alltid ansvarsfullt-
även om jag nog hade mer självständighet än en jämngammal unge.
Morfar arbetade som bagare.
Han hade alltid stora gula hinkar hemma med socker, mjöl och bakchoklad..
Bakchokladen såg precis ut som hundgodis, och var inte den bästa chokladen,
men för en godissugen unge dög de utmärkt!
Varje år när jag var liten gjorde han den godaste pannkakstårtan till min födelsedag!
Morfar hade en mage som en kudde, och han var stor och stark.
Det bästa som en liten (då tanig) tjej visste var att hålla morfars stora händer och sedan slå en kullerbytta på hans mage. Det gjorde jag så länge som han orkade...
För länge sedan jobbade han på SJ,
och på toaletten hade han toalettrullar som var märkta med SJ.
Jag undrade alltid varför han hade märkt toarullarna med sitt namn-
så här i efterhand måste man ju fundera på hur många rullar han egentligen hade tagit från jobbet-
det måste ha varit säckvis?? För så länge som jag minns, så var han bagare.
Morfar var jätteduktig på matte. Det var honom man frågade när man fick problem med matteläxan.
Det var också han som ansåg att alla barn ska ha husdjur.
Mitt första djur var en kyckling.
Den var jättesöt och fick heta Malin.
Malin växte upp och blev en tupp- så han fick heta Kalle- Malin.
Kan inte minnas att Kalle- Malin överlevde mer än en sommar, men jag kan ha fel.
Mot mammas och B:s vilja så köpte morfar en liten hund till mig.
Hunden fick namnet Buster, och han var en ettrig liten Y-terrier.
Då ingen i familjen orkade borsta tovor i pälsen, så hade han alltid kortklippt päls.
Buster rymde jämt!
En dag blev han påkörd, men han sprang lika fort på tre ben, som fyra.
Morfar räddade livet på mig en gång.
Vi var på Solvalla och hälsade på vänner till honom i stallet.
Bredvid stallet går det ett dike med vatten, och på andra sidan bodde det en hund.
Jag tyckte det var en bra idé att kasta pinne med hunden.
Och det gick bra, tills pinnen hamnade i vattnet.
Hunden ville inte hämta pinnen där, så jag skulle hämta den.
Sen minns jag inget mer- inte förrän jag vaknade upp i bakluckan på Morfars kombi.
Mormor är född på Åland, och varje sommar så bodde vi i deras stuga vid vattnet.
Det var dagar fyllda av simskola, fisketurer och smultronplockning.
Men jag minns att jag fick följa med mormor och morfar dit en gång på vintern.
Jag var nog runt 6 år..
Snön var meterdjup och landstället såg så annorlunda ut i det vita täcket.
Morfar plogade en bana ute på sjön så att jag kunde åka skridskor-
vilket var spännande. Sen fick man sitta framför brasan och dricka varm choklad.
Sådana dagar hoppas jag att mina barn någongång kommer att få uppleva.
När morfar fick i sig för mycket sprit, så var han inte alltid en sådan trevlig människa,
men det är inte sådant som idag känns viktigt-
För till 95% så är mina minnen av honom ändå förknippade med mycket kärlek och roliga händelser;
En storvuxen man, med enorma händer. Som åt rå lök som äpplen.
Som rensade fisk och lagade nät. Som var en duktig snickare och odlare.
Och det är så som jag kommer att minnas honom.
Jag älskar dig morfar, och jag hoppas att du nu får vila i frid.
Kommentarer
Postat av: Anki Citak
Hej Thérese! Jag beklagar bortgången av din morfar. Din berättelse och dina minnen av honom är så fin. Hoppas vi ses snart och hoppas att vi någon gång kan sitta ner så att jag får lyssna, du har så många berättelser i dig. Det märks när jag läser bloggen... Kram Anki
Postat av: Jannice
tårfyllda ögon
Tack gumman, för den fina berättalsen om "morfar", för trots allt så var han en morfar åt mig med.. Jag sa iaf alltid morfar till honom.
Tack för att du ringde imorse och att du berättade för mig. Precis som du skriver, så är det skönt att han har fått ro..men att det oxå känns i bröstet att han verkligen är borta.
När vi hade lagt på, så tänkte jag; "Han väntade tills Tessa inte fyllde år längre..till och med in i det sista tänkte han på sina barnbarn..som alltid"
Postat av: Wånkan
Gripande skrivet... som om t.om jag kände honom.
Och det är ju så att även om man har dåligt och tråkiga minnen från någon så är det det bra man minns, som tur är!
Trackback
