Tessa

Jag vaknade till och sträckte mig som vanligt efter mobilen för att se vad klockan var-
och precis då ringde den.
Jag övervägde en sekund att inte svara.
Hatar att prata i telefon när jag jobbat natt!
Men eftersom jag såg vem det var, så ville jag veta vad samtalet handlade om,
Så nyfikenheten tog över.

Det var E som ville berätta att F åkt in till akuten i onsdags-
Hade känt smärtor vid ögat bl a.
Det hade visat sig på rtg att F har en lätt variant av MS.
Tro att jag kände mig lättad över att jag hade valt att svara!
Det skulle, enligt doktorn, inte påverka deras liv så mycket framöver.
Det finns bra mediciner som kommit bara de senaste åren,
men jag förstår rädslan. Skönt att det inte var allvarligare!

Vi pratade i 1,5 timme i telefon.
30 min om liv och död, och sedan resten av tiden om föräldrar, eller relationen till föräldrar.

Det är inte alltid så lätt det där med att umgås med sina föräldrar.
Jag tror att alla föräldrar försöker göra så gott de kan, efter vad de själva lärt sig.
Har någonstans svårt att tro man skulle vilja göra sina barn besvikna med vilja och flit..
(men det behöver ju inte vara omöjligt, men jag tror inte på det)
Men det betyder ju inte att det alltid bli "rätt".
När man är liten och växer upp så är det svårt att kritisera sina föräldrar-
man har ju inga referenser, utan det liv man har är den verklighet man får.

Sen växer man upp, börjar skaffa egna vänner och till slut flyttar man hemifrån.
Man börjar jämföra sin egen relation med andras och upptäcker att den kanske inte alltid ser ut så som man skulle vilja?
Kanske saknar man empati, eller så kanske det inte är normalt med brutna löften?
Kanske märker man att ens föräldrar inte kan och vet allting, eller så märker man att det som de sagt inte stämmer?
Kanske hade man velat att de skulle bekräftat en oftare, eller att de åtminstonde skulle ha lyssnat?
Kanske hade man bara behövt en extra kram lite oftare?
Ja, listan kan vara hur kort som helst- eller bli hur lång som helst!

Men jag tror att de flesta personer kommer till en punkt i livet då man funderar mer eller mindre på detta.
Kanske framför allt när man själv ska få barn.

Om man nu kritiskt granskat sin relation och kommit fram till att man inte är nöjd-
Vad gör man då?
Man kan ju alltid prata med sina föräldrar.
Men om de inte vill lyssna. Eller om de lyssnar men slår ifrån sig?
Då kanske man skulle skriva ett brev istället.
Berätta om saker som man upplevt som sårande, och som man fortfarande efter många år ägnar energi åt.
Skriva om hur man skulle vilja att det såg ut, och vad man förväntar sig-
eller vad som händer om man inte kan leva upp till en förändring.

Ibland så kanske det är bättre att man bara accepterar att man aldrig kommer att kunna få den där relationen som man skulle ha vilja ha till sina föräldrar, utan bara umgås med dem som om de "bara" var några äldre släktingar.
Tyvärr är den bittra sanningen den att bara för att de är ens föräldrar så kanske man inte kan umgås-
man kanske helt enkelt skulle må bättre utan dem?

Men skriv ändå det där brevet- för din egen skull!
Det är skönt att få skriva ner sådant som man går omkring och fundera på.
På så sätt så "tömmer" du hjärnan lite och kanske kan du börja fundera på roligare saker istället?

Ja, sånt har vi diskuterat idag.
Jag kan vara en riktig liten psykolog ibland-
men betonar starkt att det är på egen risk om man lyssnar på mig!
Men så är jag gratis också ;)