Tessa

Har haft samtal med min gruppchef idag.
Jag satt i princip och grät hela mötet-
vilket känns skitlarvigt, men så fort jag tänker på min arbetssituation så kan jag inte låta bli.
Gråten bildar en stor klump i halsen och det bränner i ögonen.

Jag kom tillbaka till jobbet 1 september i fjol efter att ha varit föräldrarledig.
Under sommaren hade jag fått brev hem om att vi skulle välja nya scheman,
och jag ägnade en hel dag åt att skriva upp tider och jämföra de olika alternativen-
och till slut hade jag valt ut tre alternativ som kändes bra för mig.

Men jag fick inget av de alternativen-
jag hade tydligen för lite arbetserfarenhet för att få välja mina alternativ.
Så jag fick schema 1.
Ett schema som ingen annan hade valt.
Och jag förstår varför;
Bara 1/3 av av arbetsdagarna slutar före kl 18. Och 5 dagar i månaden jobbar man 16-24.

Jag undrade hur länge jag skulle behöva jobba så här.
Jag är verkligen ingen kvällsmänniska- redan i högstadiet gick jag och la mig i sängen kl 21.
Så jag visste att det här skulle bli tufft- men kanske inte så här tufft?
Fick i alla fall till svar att det skulle gälla tills vi fick tillräckligt med nyrekrytering för att täcka upp mitt schema,
och att det blev lediga rundgångar på andra scheman- och det kunde jag acceptera.

Före jul började det 2 nya killar, och de hamnade på samma schema som mig.
Efter jul började en tjej, som jag inte riktigt vet vilket schema hon fick..
Och den här veckan fick vi 2 nya medarbetare.
Den ena fick schema 3, den andra schema 6.
Känns det rättvist?

Visst, jag kan förstå att man inte kan byta schema hur som helst- speciellt i tider då man planerar semester- men det är långt till september- som är det nya alternativet jag fått till att få byta schema.

Och innan dess så kommer jag ha hamnat både i FK:s sjukskrivningsregister, blivit singel och alkis!