"Fler barn på G?"
En inte helt ovanlig fråga nu för tiden.
Sonen är ju snart 2,5 år så det är väl "normalt" att man börjar fundera på det.
Första gångerna så log man lite och sa "Jo, men visst har vi det. Ett barn till vore kul"
Och det säger man väl fortfarande- fast inte riktigt lika övertygad kanske.
När vi fick reda på att vi väntade E, så hade vi inte använt något preventivmedel på ett, ett å ett halv år-
utan körde på "säkert" sex. Vilket ibland kanske inte var så säkert, men ändå vart vi förvånande när resultatet visade två positiva streck. Så det är svårt att veta hur "svårt" det var att bli gravid.
Sonen var inte direkt planerad.
Nu har vi försökt ett par månader på att bli med barn igen.
Och det säger jag- Det är INTE som att beställa på postorder.
Tänk om man bara kunde sätta sig i soffan och säga;
"Du, hjärtat.. Ska vi göra ett barn till? Har du lust just nu?"
och tre veckor senare så har man ett positivt resultat.
Det vore ju toppen.
Snarare ser väl verkligheten ut som så, att vi har ca 4-5 dagar i månaden,
då det är fysiskt möjligt att befrukta ett ägg.
Då gäller det främst att vi båda två är hemma och vakna samtidigt-
vilket inte alltid är så lätt när man jobbar dygnets alla timmar.
Sen underlättar det om det barn man redan har inte är sjuk.
Bäst är det om han somnat redan före åtta, så att man har lite energi kvar..
Vissa dagar kan det ju även vara så att man haft en riktig skitdag, och det sista man vill tänka på är sex..
hur mysigt det än skulle vara med en liten bebis.
Men visst, ett och annat snabbligg har ju hänt fast man kanske inte alltid är på humör.
Bara för att..
Nu tar vi månad för månad.
Vi försöker pricka in ägglossningar och befruktningstillfällen så gott vi kan.
Funkar det inte den här månaden så får man prova igen nästa månad.
Det känns inte alls kul att månad efter månad inse att mensen kommer som den ska,
men då är det helt enkelt inte meningen att vi ska bli med barn just nu.
Och kanske blir det inte fler heller?
Vilket skulle vara helt ok det också.
Syskon är skitkul. Jag är tacksam över alla mina, och önskar ge sonen egna.
Men han överlever utan.
Och jag är ännu mer tacksam över att jag har en frisk, snäll och charmig son-
än att jag är ledsen över att inte vara med barn igen.
Sonen är ju snart 2,5 år så det är väl "normalt" att man börjar fundera på det.
Första gångerna så log man lite och sa "Jo, men visst har vi det. Ett barn till vore kul"
Och det säger man väl fortfarande- fast inte riktigt lika övertygad kanske.
När vi fick reda på att vi väntade E, så hade vi inte använt något preventivmedel på ett, ett å ett halv år-
utan körde på "säkert" sex. Vilket ibland kanske inte var så säkert, men ändå vart vi förvånande när resultatet visade två positiva streck. Så det är svårt att veta hur "svårt" det var att bli gravid.
Sonen var inte direkt planerad.
Nu har vi försökt ett par månader på att bli med barn igen.
Och det säger jag- Det är INTE som att beställa på postorder.
Tänk om man bara kunde sätta sig i soffan och säga;
"Du, hjärtat.. Ska vi göra ett barn till? Har du lust just nu?"
och tre veckor senare så har man ett positivt resultat.
Det vore ju toppen.
Snarare ser väl verkligheten ut som så, att vi har ca 4-5 dagar i månaden,
då det är fysiskt möjligt att befrukta ett ägg.
Då gäller det främst att vi båda två är hemma och vakna samtidigt-
vilket inte alltid är så lätt när man jobbar dygnets alla timmar.
Sen underlättar det om det barn man redan har inte är sjuk.
Bäst är det om han somnat redan före åtta, så att man har lite energi kvar..
Vissa dagar kan det ju även vara så att man haft en riktig skitdag, och det sista man vill tänka på är sex..
hur mysigt det än skulle vara med en liten bebis.
Men visst, ett och annat snabbligg har ju hänt fast man kanske inte alltid är på humör.
Bara för att..
Nu tar vi månad för månad.
Vi försöker pricka in ägglossningar och befruktningstillfällen så gott vi kan.
Funkar det inte den här månaden så får man prova igen nästa månad.
Det känns inte alls kul att månad efter månad inse att mensen kommer som den ska,
men då är det helt enkelt inte meningen att vi ska bli med barn just nu.
Och kanske blir det inte fler heller?
Vilket skulle vara helt ok det också.
Syskon är skitkul. Jag är tacksam över alla mina, och önskar ge sonen egna.
Men han överlever utan.
Och jag är ännu mer tacksam över att jag har en frisk, snäll och charmig son-
än att jag är ledsen över att inte vara med barn igen.
Kommentarer
Postat av: Wånkan
Fast hellre den frågan än den jag får, om jag är gravid. Inte skoj att höra att man ser ut att vara det trots att man inte är det = /
En är väl ok men när flera ställer frågan börjar man ju undra hur dom ser på en....
Postat av: Jis
jag vet precis hur det är, skrev precis ett inlägg om det i min blogg. Det gör så ont, eftersom det känns som att alla bara ynglar av sig till höger å vänster meddans vi försöker å inget händer...
Trackback
