Tessa

Sprang på Johan igår.

Han var min allra första kärlek.
Den där galna, oförsiktiga kärleken som man gör allt för, och när den tar slut så tror man aldrig att man kommer att uppleva den igen.. (Men det gör man bevisligen*ler*)

Stod på Karlbergs station på väg hem från jobbet då jag ser en kille komma ut på perongen.
Får direkt ögonkontakt och vi ser nog båda rätt förvånade ut. Svårt att placera den andra.
När han kommer upp jämsides med mig, och vi tittar fortfarande på varandra, så får jag ur mig ett "Hej.."
För det kändes dumt att inte säga någonting.. inte efter att vi glott på varandra, och jag vet att han vet.
Vi har upplevt exakt samma situation en gång tidigare;
ca ett halvår- år efter att vi bröt upp sprang vi på varandra på Örnbergs tunnelbanestation.

Men det var ändå mer naturligt.
Han bodde ju där.
Känns så fel att han är på norra sidan av stan.
Man gör inte så.
Man håller sig till sin sida.

Johan och jag hade väl egentligen inget riktigt förhållande,
Inte ett sånt där flickvän/ pojkvän förhållande.

Första gången vi träffades var på Sergels Torg.
Jag och en annan tjej var i stan och festade.
Vi var väl egentligen på väg hem, men så sprang vi på några killar på trappan som hon kände..
och vi bestämde oss för att gå till 7eleven, köpa några öl och sen förlänga festen lite.
Vet inte vem som kom med idén om att vi skulle bada.
Vi gick jäms med motorleden bort till Slussen och skulle där gena över spåren för att komma ner.
Ingen vidare smart idé- av många anledningar!
Slutade i alla fall med att jag fick två stukade fötter.
En av killarna- Johan- erbjöd sig att hjälp mig att gå.

Jag visste ju inte då att fötterna var stukade, men jag haltade en hel del.
Hade jag inte varit full, hade jag förmodligen inte kunnat gå alls, men nu gick det.
Vi kom bort till Långholmen där de andra badade. Jag satt med båda fötterna i vattnet för att dämpa svullnaden.
Johan höll mig sällskap.
Efter en stund tröttnade de andra på att bada, och ville gå upp mot brofästet istället.
Där klättrade en av killarna ut, min tjejkompis följde med och även den andra killen.
Med mina fötter klättrade jag ingenstans.
Hade inte gjort det annars heller, då jag är extremt höjdrädd.
Så istället satte jag mig på en gräsplätt i närheten.
Än en gång fick jag sällskap av Johan.
Vi låg där i gräset, bredvid varandra och tittade upp på stjärnorna.
Kommer ihåg att jag var så väldigt trött och hade svårt att hålla ögonen öppna.
Efter en stund börjar Johan att smeka handen över min panna.
Det känns bra. Tryggt.
Vi ligger så tills solen går upp.
Då säger vi "Hej då" och åker alla var och en hem till sig.

Tänkte inte så mycket mer på Johan den närmsta tiden efter det.
Inte förrän jag träffade honom igen.
På en hemmafest i Örnsberg.
När jag såg honom där då, för andra gången, så visste jag att det aldrig skulle sluta bra.
Jag visste att jag ville ha mer utav den killen än vad han skulle kunna ge mig.
Men jag hade aldrig kunnat agera på något annat sätt.
Trots alla tårar som han fick mig att fälla, och den osäkerheten jag kände,
så gav han mig också väldigt mycket.

Mitt i allt strul med hasch, vapen och inbrott.. Han var inte direkt en fin kille ;)
Så fanns det en kille som var väldigt bra på att lyssna.. och på att se mig..
Det var det som var det jobbigaste. Vi hade ett förhållande där vi pratade väldigt mycket.
Och det saknade jag länge efter att vi brytit upp-
men kanske är det också därför som det är så svårt att se honom så här många år senare?
Han var den första personen som fick komma igenom min skyddsmur.
Personen som fick veta nästan alla mina tankar och funderingar.

Men så beslöt han sig för att det inte betydde något, och det gjorde så fruktansvärt ont!