Tessa

Det är verkligen så man lever just nu.

Man orkar inte tänka längre än en timme åt gången.
Möjligen att man kan planera att göra något inköp under morgondagen-
men inte så mycket mer än så.

Vi har ju våran son.
Och det gör ju att man under hans vakna timmar måste vara så närvarande som möjligt.
Det tar på krafterna.
Men att se honom skratta och busa ger en så mycket glädje och energi.
Det är underbart.

Jag gråter inte lika mycket längre. Och inte lika ofta.
Man orkar inte.
Känns som om man ibland stänger av hela systemet,
och jag undrar om det inte är en slags skyddsmekanism?

Skickade in moderskapsintyget till FK idag.
Det var jobbigt.
Moderskapsintyg på vad.

Allt det här har även gjort att man tänkt mycket på att vi verkligen borde komma till skott med att gifta oss.
Man slipper mycker byråkratiskt krångel som gifta.
Vad väntar vi på?

Blodproverna som läkarna tog på mig visade inget onormalt.
Allt var som det skulle.
Nu får vi invänta obduktionen.
Det finns en 50/50 chans att vi får ett svar om vad som hände.

Antar att det ligger i människans natur att vilja ha ett svart/vitt svar.
Något definitivt och konkret.
Men jag måste acceptera att vi kanske inte får det.
Något gick fel, men vad kommer vi nog aldrig med säkerhet få veta.

Det känns tungt.