Tessa

Igår var det full rulle hemma på sonen-
så idag lämnade jag honom på förskolan.

Var lite tveksam till att han skulle gå bara två dagar efter operationen, men som sagt,
redan samma dag så var han uppe och sprang och hoppade.

Han vill inte ta alvedon, och eftersom han inte verkar ha ont vill jag inte heller tvinga i honom det.

Men så ringer de från förskolan. Klockan var strax efter 12:30 och jag hade precis kommit till jobbet.
De är på väg ut efter lunch och sonen säger att han har ont.

Någonstans i mig så känns det inte som om det verkligen är så att han har så ont att det skulle påverka verksamheten, men vem är jag att säga att jag inte tänker hämta honom?
Jag måste ju lite på att personalen har gjort en bedömning att han har så ont som det låter som.

Sambon erbjuder sig att hämta sonen. Och när han kommer dit möts han av en glad son som sitter och leker.
Vilket är en syn som man ska vara glad över, men inte riktigt kan uppskatta när man lämnat massor av jobb?

Imorgon får vi göra ett nytt försök, och man undrar ju hur det ska gå.
Vi har ju klart och tydligt olika meningar om han ska vara hemma eller inte.