Tessa

Jag har inte många helgon bland de som gått bort i min familj, men idag, på alla själars dag,

tänker jag en extra tanke på de nära och kära som lämnat jordelivet.

 

Jag tänker på min farmor Elsa. Vi stod egentligen inte varandra speciellt nära.

Kanske för att jag inte ens fyllt 10 innan hon dog?

Men jag känner ändå kärlek i hjärtat när jag ser henne sitta i sitt kök på Kungsholmen, klädd i en leopardmönstrad klänning och pratar med sin undulat.

 

Pappa. Han har varit död i 20 år nu.

Men tårarna samlas i ögonen varje gång jag tänker på honom.

Han hade älskat att få vandra omkring på Skansen med mig och barnen.

Å andra sidan hade han varit 75 år fyllda idag, så hade han orkat?

Men i den förlorade tidens värld ser man ju inte riktigt verkligheten..

För mig kommer han ju alltid vara i 50 års åldern.

Sitta med en kvällstidning framför sig, rullandes en cigarett i händerna, och med ett kisande öga mot tvn.

Jag saknar hans mjuka röst och lugn.

 

Jag tänker på min morfar.

En man som hade sina brister, och som de senaste åren var för sjuk för att vara den man man minns.

Men jag minns en jätte som skrattade högt. Som ville skämma bort sina barnbarn.

En man som gärna tog sig tid till att busa. Eller hjälpa en att komma på bus.

Det är hans fel att jag varje vinter längtar bort till varmare länder.

 

Jag tänker på min kusin.

Som allt för ung, allt för tidigt lämnade sin familj.

Det är så många varför?

 

Jag tänker på min gammelmormor Adina.

Det hade varit spännande att idag fått höra mer om hennes historia.

Känns som om det finns massor där av intresse?

Om deras liv på Åland. Om hur tankarna gick för de som lämnade landslivet för Amerika.

Det var lite läskigt att gå in i salen hemma hos henne,

men lillstugan var alltid varm och hjärtlig.

 

Och hennes söner; Runar, Paul, Gunnar och Erik.

Alla döda.

Män som jag vuxit upp tillsammans med, men som idag bara är bilder och minnen.

Män som fiskade och jagade. Drack snaps till maten och snusade.

Som köpte lakrits och drack kaffe på fat.

Minnen av fisk som röks. Potatis och gurkodlingar. Hötrampning och ungtjurar.

Och min allra första, blåa cykel som Erik köpte åt mig i Godby.

 

och jag tänker på Lise.

Mitt barn.

Hon skulle ha blivit 2 år nu till vintern.

Men om jag inte hade förlorat henne, så hade jag inte heller fått Sparven.

Så jag har kommit i ro med den tanken, och hon är inte mindre älskad för det.

 

Jag må komma från en familj med många problem.

Och ibland kan man undra hur man behåller vett och sans?

Men ingenting är svart eller vitt.

Så jag minns, och älskar, min familj.