Tessa

Ibland står han och ser ut som om han väntar på någon, ibland sitter han ihopkuren för att hålla värmen.

Allra troligast har han inget hem att gå till.

För inte skulle man annars hänga vid just den här stationen frivilligt!

När jag ser honom vill en del av mig gärna bjuda hem honom.

Erbjuda honom middag. Ett varmt bad.

Mannen är ju någons son. Kanske någons bror- han kan t o m vara någons pappa.

Men så hör jag mig själv komma med varningar. Tänk om han är våldsam? Han kanske tömmer vårt hem? Skrämmer våra barn? Han kanske är psykisk sjuk? Vad vet jag?

Men det ÄR ju just det. Jag vet inte.

Frosten är inte långt borta nu. Jag gnäller över snö och kyla, men jag har ett hem att stänga dörren till.

Åh jag funderar vidare på om jag nästa gång kommer ta mod till mig att åtminstone prata med mannen?

Vad har jag att förlora?

Men inte idag- jag måste springa vidare i livet...